Oro

Nu är det vår och många människor ser säkert fram emot ljusare tider, såväl dygnsmässigt som själsligt. De flesta mår nog helt helt enkelt bra och bättre under våren och sommaren. Och så gör även jag, men för mig är det också en tid när intrycken börjar blir många och tränga sig på. Det går inte att längre att gå ut under dagtid eller kvällstid utan att mötas av flera tiotals barn nere på gården. De senaste veckorna har jag vid några tillfällen lagt särskilt märke till vissa barn, som på ett eller annat sätt skilt sig från mängden.

Ett exempel från förra veckan är ett barn nere vid lekplatsen som hängde över ett staket, vilket gjorde att det putade ut med rumpan. Min spontana tanke var konstigt nog inte att vilja röra den eller att fantisera om någon sexuell handling, även om den färdigformulerade tanken tangerade det området. Min tanke var: Du anar inte vad vissa skulle vilja göra när de ser dig puta med rumpan så där.

Genom att säga vissa (inte Jag) så öppnade jag upp för möjligheten att exkludera mig själv. Men med tanke på min läggning och min historik så borde jag kanske istället inkluderat mig? När jag tog upp det med min psykolog någon dag senare så hade jag hunnit reflektera över det hela, och en anledning till formuleringen kan ha varit att det var en flicka och inte en pojke. Men kanske kan det också vara så att jag börjar tänka kring och se på barn på ett nytt sätt? Att de inte enbart är objekt för mina sexuella fantasier. Det är nytt och skrämmande för mig sedan jag började med kemisk kastrering och terapi för ett drygt halvår sedan, att jag jag åter igen har börjat tänka i gamla banor. Men det är inget jag är direkt förvånad över, utan snarare något jag hade förväntat mig.

För någon dag sedan så råkade jag komma gående bakom ett par pojkar. De såg ut att vara bröder, den äldre runt 5 år gammal och den yngre runt 3 år gammal. Mina tankar gick då till ett betydligt mer välbekant och skrämmande ställe i min fantasi. Men just nu när jag skriver om det, och därmed också reflekterar över det, så kan jag konstatera att det inte har fortplantat sig. Och det är egentligen precis så som jag har upplevt det senaste halvåret och det är så jag hoppas det ska fortsätta. Att jag, trots att jag ibland kan uppmärksamma vissa barn och situationer, inte låter tankar och fantasier fortplantas sig och leda vidare till något annat.

Att mitt beteende ser ut så här just nu kan dock även bero på en helt annan faktor (än att det är vår), nämligen min medicinering. Oavsett så lär det bli intressanta samtal med psykologen framöver. Och min oro är inte så stor, då jag fortfarande känner att jag har kontroll på mig själv, mina tankar, mina fantasier och mitt beteende. Men det vore nog dumt att helt ignorera de varningssignaler som jag nu ändå tycker mig se.

Vad tycker du?

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.