Oanställbar, ett samhällsproblem

Efter en längre tids frånvaro här från bloggen, med sporadiska inlägg i mitt Twitter-flöde, så är det nu dags för ett inlägg. Mitt förra inlägg handlade om att jag skrev på ett anställningskontrakt i februari förra året (2017). Tyvärr så höll det inte, utan arbetssituationen och min arbetsförmåga hamnade i obalans. Men då jag inte ville ge upp, så försökte jag kämpa vidare. Det höll i några månader, tills jag inte bara ville avsluta min anställning, utan även mitt liv. Jag förstod att chansen jag hade fått var en på miljonen, och jag ville verkligen försöka hålla kvar vid den. Men istället rämnade allt, och det skyddsnät som jag trodde att jag hade visade sig vara obefintligt. Istället för sjukskrivning och tid till att se över och ändra i min arbetssituation, så blev jag arbetslös. Det har jag varit i ett år nu. Och det senaste beskedet från myndigheterna är att jag är oanställbar och att det är ett samhällsproblem. Vad gör man efter ett sådant besked?

Ljusningen är att jag inte har gett upp. Under det senaste året så har jag insett att det nog var jag som ville för mycket, och att jag därför körde över alla andra, allt för att få min anställning. Nu har jag istället valt att sätta mig själv i baksätet och låta andra sitta vid ratten ett tag. Det har dock inneburit att det i princip inte har hänt någonting. Så för någon månad sedan började jag ta lite kommando igen. Det kostar på, och depåerna med energi är inte direkt sprängfyllda. Men om någon vecka så ska jag göra studiebesök på ett antal ställen, i ett försök om att förhoppningsvis få till en sysselsättning. Så jag slipper sitta hemma, med alla risker som det innebär. Från sysselsättning hoppas jag sedan kunna ta mig till någon form av aktivitet där jag kan få ersättning, och på sikt någon form av anställning med lön. Men det behöver absolut inte vara på heltid, och fokus ska hela tiden ligga på att jag ska känna efter om jag mår bra eller inte.

En annan ljusning är att jag och min partner är i flyttagen. Min partner har fått en större lägenhet, och det hoppas vi ska ge oss en liten förnyelse i vår relation. Om inte annat så gör vi ju något tillsammans, även om det bara är min partnerns boende. Utan min partner hade jag nog inte klarat av året som gått. Han har varit där och stöttat och pushat när det behövts, och han har försökt att sätta eld under baken på mig när jag har deppat ihop för mycket. Så nu håller vi nog båda två tummarna att framtiden ska ljusna! För i mina och min partners ögon så är jag inte oanställbar, och jag är inte ett samhällsproblem!

Vad tycker du?

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.