Kemisk kastrering – bra eller dåligt?

Efter att ha underställt mig anti-androgen-behandling (kemisk kastrering) i mer än ett år nu, så börjar dess biverkningar att tära på mig. Och jag är rädd för att de troligtvis inte kommer att bli färre eller bättre. För ni som tittar in här på bloggen lite då och då, så har ni säkert sett hur jag följer Christoffer Rahms arbete med Priotab (via Twitter). Jag har kontaktat honom personligen och anmält mig som frivillig, men målgruppen för den aktuella forskningen är (tyvärr) patienter som ännu inte har agerat ut sina sexuella lustar för barn. Och dit hör ju inte jag, tyvärr!

Exponeringen kring Priotab i media har bl.a. väckt frågan om vad man ska kalla den typ av behandling som det rör sig om. Ska det heta medicinsk kastrering, kemisk kastrering, AAT (Anti-Androgen Treatment), hormon-nivå-reglering  eller vad? Allra helst vill man hitta något som inte ökar den stigmatisering det innebär att handskas med ämnet pedofili. Själv använder jag begreppet kemisk kastrering, och jag tror att alla som på ett eller annat sätt närmar sig den här typen av behandlingsform förr eller senare kommer att komma i kontakt med begreppet kastrering, vare sig man vill det eller inte. I ett inledande skede, för att närma sig potentiella patienter, så kan det kanske dock vara lämpligt att hitta ett begrepp som inte låter så avskräckande. Har ni några förslag så kan ni alltid kolla in debatten i Läkartidningen.

Jag vet inte hur mycket människor egentligen känner till om den här typen av behandling, så jag tänkte berätta lite om mina egna upplevelser. Jag läste på om preparatet Androcur redan under min fängelsevistelse 2010 eller 2011. Jag tog då upp frågan med min dåvarande terapeut och det gjordes en anteckning i min sjukjournal om att jag var villig att pröva på det, gärna redan sex månader innan min frigivning. Det togs emot positivt, men eftersom det var så många år kvar till min frigivning så lades det också åt sidan. Och för att göra en lång historia kort så kunde inte fängelset jag frigavs från 2014 hjälpa mig med denna typ av behandling, vilket ledde till att jag fick kämpa för det helt på egen hand. Jag misslyckades och återföll och blev på nytt frigiven förra hösten. Då hade jag använt Androcur och sedan övergått till sprutor sedan någon månad tillbaka.

Det sägs att behandlingen är reversibel, men det är en sanning med modifikation. För den bröstförstoring man kan råka ut för är inte alltid det, reversibel. Och frågan är om det som skelett och den övriga kroppen utsätts för återställs till 100% när man avslutar behandlingen. Och sedan är det ju faktiskt så, att behandlingen, och de preparat som används, är framtagna för att behandla prostatacancer (och testikelcancer). Och när cancern antingen gett med sig, eller man har tvingats försöka operera bort den, så avslutas ju behandlingen. Men när jag får behandlingen, till följd av att jag har diagnosticerats med pedofili och i ett led för att minska min sexualdrift så att jag inte ska agera ut sexuellt mot barn, så säger läkare till mig att man tänker sig att jag ska fortsätta min medicinering till jag är 80 år gammal. Frågan är hur mycket forskning som har gjorts på de effekter behandlingen då har på min kropp, och hur ”reversibel” den då egentligen är?!

I min vardag så påverkar behandlingen mig just nu på så sätt att jag inte har erektion så ofta. Morgonstånd har jag dock, och min nuvarande partner lyckas väcka det lilla monstret till liv någon gång då och då. Tanken är väl att det ska minska min upptagenhet kring sex och att hindra mig från att börja tänka sexuella tankar. Och det fungerar faktiskt ganska bra. Men problemet är väl just också det, att det inte tar bort dessa tankar. Trots behandling så har jag fortfarande haft sexuella tankar och fantasier kring barn. Jag kan till och med fortfarande onanera mig själv till orgasm till sådana tankar och fantasier, vilket har hänt 4-5 gånger det senaste året. Det är en drastiskt förbättring jämfört med tidigare, då jag kunde komma upp i samma antal på en och samma dag. Men jag ser snarare detta som ett resultat av att jag lever i en relation där jag inte finner det meningsfullt med sådana tankar och fantasier längre, samt att jag också har bestämt mig för att sådana tankar och fantasier inte ska få ta någon plats i mitt liv längre. Det känns alltså som att min nuvarande relation och min egen inställning är det som har påverkat mig mest, inte behandlingen. Men den har givetvis gjort sitt! Och jag vet vilken skillnad jag upplevde när jag provade den för första gången på rättspsyk under våren 2015. Den GÖR skillnad. Frågan är bara till vilket pris, och finns det några alternativ?

Behandlingen har också gjort att jag har börjat få lite bröst, kupa A som min partner brukar säga. Jag bryr mig inte så mycket om deras utseende, men de är ofta ömma. Det som jag dock tycker är värre är att behandlingen påverkar mina muskler och leder. Jag har börjat få ont överallt, och har ibland svårt att somna innan jag kan hitta ett sätt att ligga på där jag inte har alldeles för ont. Jag känner mig också oftast allmänt slö och trött. Nu när jag har börjat jobba så märker jag att jag inte alls har den ork eller energi som jag brukade ha. Jag tycker egentligen inte att jag orkar av de 40 timmar jag försöker jobba varje vecka nu, men eftersom jag är beroende av myndigheter för min inkomst så vågar jag inte börja tjafsa om det. Jag hoppas bara att jag snart kan få en ”riktig” anställning och att jag då kanske kan gå ner till åtminstone 80%.

Något som också har blivit vanligt förekommande är plötsliga ”värmeanfall”, där jag känner mig alldeles genomvarm, febrig och svettas något oerhört. Jag, min partner och till och med min sjuksköterska har talat om fenomenet som ”klimakteriet”, något jag bara trodde kvinnor hamnade i. Dessutom har jag ganska ofta en svag men molande huvudvärk, som jag bitvis har trott berodde på vätskebrist, men där jag nu är säker på att det är ytterligare en bieffekt. Och tydligen har jag dålig andedräkt, vilket jag tror beror på muntorrhet. Min tandläkare kunde inte hitta någon orsak kring min munhygien, men min sjuksköterska ville inte riktigt kännas vid det som en bieffekt. Och jag lider ju egentligen inte av det, men det drabbar ju min omgivning.

Ja, det här var lite personliga tankar och erfarenheter kring min kemiska kastrering. Kommentera gärna, eller hör av dig med frågor!

Vad tycker du?

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.