Stiltje

Igår hade jag ett stort SIP-möte med alla tänkbara myndigheter närvarande. Tyvärr så hade inte så mycket nytt hänt sedan förra mötet (i februari) och framåt över sommaren så såg det inte ut som att så mycket nytt skulle hända heller. Den viktigaste frågan verkade vara min avsaknad av meningsfull sysselsättning (eller i bästa fall ett jobb). Men representanten från Arbetsförmedlingen kunde inte ge så mycket svar kring det, utan var mest inställd på att jag skulle få en ny handläggare, som hon dock inte kunde namnge. I förmiddags så fick jag ett mejl med information om vem den nya handläggaren skulle vara, men en timme senare så fick jag återigen ett mejl där det tydligen hade blivit fel. Jag fick nu ett nytt namn på min tilltänkta nya handläggare, och information om att denne inte var närvarande denna veckan utan först var tillgänglig nästa vecka.

Någonstans i mitt inre kände jag igen hela detta scenario så väl. Tyvärr så är mina tidigare erfarenheter från mina turer inom det svenska rättsväsendet och inom den svenska Kriminalvården. Min första advokat, som jag hade 2009, presenterade sig på ett lite udda sätt en dag i augusti för många år sedan, nämligen på så sätt att hon på något sätt hade dragit nitlotten bland sina kollegor och att hennes lott hade fallit på mig. Tydligen så ringer man runt och frågar advokater om de vill ta sig an fallen, och när ingen gör det frivilligt så utses väl en till slut. Det roliga (?) var att min advokat aldrig hade företrätt en sexualförbrytare förut, och det skulle visa sig att jag till slut skulle stå till svars för brott som kunde ge upp till åtta års fängelse. Tack rättsväsendet för en erfaren advokat i det sammanhanget! Det bör dock nämnas att advokaten inte helt oerfaren, hon hade nämligen jobbat som målsägarbiträde och då företrätt offer (barn) utsatta för sexualbrott.

Under något av mina första år inom Kriminalvården, när jag var placerad på anstalten Skogome, så skulle jag få en ny kontaktman. Jag tror det var i samband med en flytt mellan ”paviljongerna”, som det så fint heter. Redan samma dag jag kom till min nya paviljong så meddelades att jag hade fått en ny kontaktman och att jag inte kunde ha kvar min gamla. Min nya kontaktman var en man som jobbade deltid och som just nu var pappaledig. Han skulle återkomma om 3-4 veckor.

För att återknyta till inledningen, så har jag alltså ibland fått känslan av att jag är paria, alltså någon som ingen vill ha att göra med. Det lite olustiga är att detta har skett i sådana sammanhang där människor kan förväntas få (vara tvungna att) jobba med ”sådana som mig”. Tyvärr fick jag samma känsla igår på mötet och idag via mejlen jag fått. Min nuvarande handläggare skulle nu kolla med chefen så att det inte blev några konstigheter, vilket får mig att tro att Anita, som då fått mig på sin lott, fick reda på om mitt förflutna och gick till chefen och beklagade sig. Och plötsligt utses en stackare som är ledig denna veckan och som först kan ha något att säga om det hela nästa vecka. Jag kan också fundera över varför allt detta ska göras dagen efter ett så viktigt möte som vi hade igår, och inte före? Men det där med svenska myndigheter och logik har, enligt mina egna erfarenheter, aldrig fungerat.

Jag antar att det bara är att sitta lugnt i båten? Stiltje råder!

En tanke kring “Stiltje”

  1. T

    DU vet att jag kommer finnas där för dig. Och jag gör allt som står i min makt för att VI skall lyckas.
    Just nu har vi en del motgångar var på sitt håll, men tillsammans kan vi reda ut det. =)
    SÅ som Du beskriver myndigheterna, Nu kanske Du förstår mitt ogillande gentemot just Myndigheter. Men jag Finns där också för att Stå upp för dig och dina rättigheter.

Vad tycker du?

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.